Författararkiv: denarga

Svar till Gunnar Hökmark angående åtstramningspolitik, och till i viss mån Marita Ulvskog

I Europavaldebatten med Marita Ulvskog hävdade Hökmark att krisen i Europa beror på slösaktiga regeringar i sydeuropa. Han för fram Tyskland som ett föredömme istället. Hökmark bevisar på detta sätt att nationalekonomi är en vetenskap, då inteligenta människor som han inte har greppat hur ekonomin hänger ihop.

Tyskland har fört samma ekonomiska politik som Sverige gjort de senaste 20 åren. Åtstramande bugetpolitik med stort bytesbalansöverskott. Statlig budgetöverskott och bytesbalansöverskott hänger ihop. Om staten har ett överskott måste den privata sektorn ha ett underskott och en del av detta visar sig i bytesbalansöverskottet.

Ett land skall inte långsiktigt ha ett bytesbalansöverskott eftersom detta är skadligt för världsekonomin. Då jorden inte har ett överskott mot rymdens måste ett lands överskott motsvaras av ett annat lands underskott. På kort sikt kan detta vara försvarbart. Ett land som investerar kraftigt i utveckling får ett underskott, men detta kommer att vändas till ett överskott när investeringarna ger avkastning.

Tyskland kan i stället för förebild sess som en del av problemet. Så länge Tyskland har ett bytesbalansöverskott kommer de skuldtygnda länderna inte kunna exportera i den utsträckning som behövs. Detta visar sig också i att deras förbättrad bytesbalans främst beror på minskad import.

Spanien är det bästa exemplet på att Gunnar Hökmarks tes är fel. Spaniens ekonomi hade till det yttre goda förutsättningar 2007. Landet hade låg statsskuld och en budget i balans. Problemet var de stora privata skulderna, främst i bostäder. Dessa var resultatet av en kraftig utlåning av bankerna.

När finanskrisen bröt ut 2007/2008 fick bankerna problem och började kräva tillbaka lånen, samtidigt som låntagarna självmant började betala tillbaka lånen. Detta skapar en så kallad skuld deflation. När låntagare betalar tillbaka sina skulder innebär detta en åtstramning genom att penningmängden minskar. Bankerna skapar pengar när det lånar ut, och förstör pengar när de låntagarna amorterar.

Den nedgång i spanska ekonomin som skedde innebar dels att bankerna började få problem, samtidigt som ökade utgifter för lågkonjunkturen började urholka statsfinanserna. När sedan Spanska staten var tvingad att rädda bankerna överfördes de privata lånen till staten. Detta påminner om den svenska krisen i början av 1990-talet.

I Spanien förvärrades krisen, på samma sätt som för Sverige på 1990-talet, av en fast växelkurs. Spaniens största problem är att de inte kan trycka egna pengar för att betala skulderna. Detta löstes av ECB som har lovat att stå bakom de nationella statslånen.

Gunnar Hökmark, det finns en bra regel att tänka på om man vill tänka på nationalekonomi. ”Mina utgifter är dina inkomster. Dina utgifter är mina inkomster”. Detta innebär att om jag stramar åt min ekonomi så minskas dina inkomster. Då kommer dina utgifter att minska och mina inkomster minskar ännu mer. Detta leder inte till företagande och utveckling.

Falsk analog skadar Finlands och Euro-områdets ekonomi.

Budgetöverenskommelsen natten till den 26 mars innebär att Finland nu är offer för en farsot som drabbat Europa. ”Den Schwabiska hemmafruns” ekonomiska teori går ut på att statens ekonomi är som ett hushålls. Detta är i grunden falskt. När hushållen försöker minska sina utgifter under en lågkonjunktur innebär detta en spiral av privat åtstramning. Hushållen köper mindre, vilket minskar efterfrågan och i förlängningen innebär att företag får lägga ner med arbetslöshet som följd. När staten beter sig på samma sätt innebär det att ännu fler blir arbetslösa och tillväxten i ekonomin blir sämre.

Den 25 mars blev det klart att arbetslösheten i Finland är över 9 procent och sedan tidigare vet vi att inflationen är obefintlig. Detta är tydliga tecken på att den finska ekonomin inte mår bra, utan är i en stor lågkonjunktur. Tillsammans visar detta att det finns mycket ledig produktionskapacitet i landet och att det inte finns flaskhalsar som förhindrar dess nyttjande. Detta är ett stort slöseri med resurser, framtida generationers välfärd och människors värdighet.

Den ekonomiska forskningen är allt mer entydig att det enda sättet att komma ur en lågkonjunktur som dagens finska är genom en expansiv politik. Åtstramningspolitik gör mycket större skada än nytta. Tidigare forskning om negativa effekter av statlig upplåning har falsifierats och forskarna som stod bakom rapporterna har kraftigt modifierat sina resultat. Det är därför förvånande att den finska regeringen lägger fram ett budgetförslag som det nu gjort.

Erfarenheterna från Sydeuropa visar hur felaktig föreställningen att ett land med hög bruttoskuld får en dålig utveckling. En viktigt slutsats är att budgetunderskott och upplåning oftast är resultatet av andra problem än statens ekonomiska politik. Spanien är det bästa exemplet som fram till 2007 hade bra statliga finanser och låg upplåning. Ändå har landet drabbats hårt av finanskrisen. Starka statliga finanser är inte garantin för att klara kriser. I detta sammanhang kan det vara viktigt att påpeka att Greklands problem inte primärt beror på dåliga statsfinanser, utan dåligt fungerande ekonomiska institutioner.

Den åtstramningspolitik som genomförts i Europa har inte inneburit minskade offentliga skulder, snarare tvärt om. Detta för att kostnaderna för arbetslöshet ökar när allt fler blir arbetslösa på grund av åtstramningen. En expansiv politik ökar produktionen och därmed de offentliga intäkterna. Detta innebär att bruttoskulden minskar i förhållande till de offentliga intäkterna och landets produktionsvolym. Den åtstramningspolitik som genomförs i dagens lågkonjunktur riskerar istället att öka bruttoskulderna och är på så sätt kontraproduktiv.

I Sverige genomför Socialdemokrater och Moderater ett chicken race om vem som kan skada den svenska ekonomin mest. Ekonomer som stå vid sidan om hoppas och tror att de vet bättre och inte kommer genomföra politiken efter valet i år. Det exempel som vi ser i Finland idag när Socialdemokrater och Samlingspartister genomför samma förödande ekonomiska politik ger inte hopp. Det verkar som om politiker har medvetet valt att inte följa modern ekonomisk forskning och empirisk erfarenhet- Än en gång verkar Keynes ha rätt, politiker är slavar av sedan länge falsifierade ekonomiska teorier.