månadsarkiv: december 2013

Nationalekonomi som vetenskap.

Per Krusel skriver i DN om kritiken mot nationalekonomin och dess nobelpris. Kritiken kom som ett brev på posten och upprepade den kritik som Per hänvisade till.
Jag vill vara tydlig med att Nationalekonomi är en vetenskap, på samma sätt som statsvetenskap och sociologi. Alla ämnena följer reglerna för hur forskning skall bedrivas och granskas. Jämfört med naturvetenskaperna är dessa ämnen svårare att studera då studieobjektet är mer komplext. Därför är det ibland lättare att komma till olika slutsatser. Även inom naturvetenskaperna finns det ibland olika tolkningar om verkligheten. Det tog 30 år innan tvisten mellan Bohr och Einstein om kvarkars beteende kunde avgöras till Bohrs fördel.
Nationalekonomin som vetenskap är idag en vetenskap i kris. Detta händer alla vetenskaper att de står inför ett paradigmskifte. Årets nobelpris visar detta tydligt med Shiller som Bohr och Fema som Einstein. Under de senaste 30 åren har det skett en enorm forskning och utveckling om människors ekonomiska beteende och marknadens brister. Sakta men säkert kommer dessa resultat att påverka huvudfåran i nationalekonomi
Det stora problemet idag är att det inte finns någon sprid lärobok med den nya forskningen som centralt tema. Det behövs en lärobok som Samuelsons Economics för att den nya forskningen skall populariseras.
I en krönika nyligen skrev Paul Krugman att duktiga nationalekonomer vet när de inte kan använda neoklassisk mikroteori, utan använda andra ansatser (jag tackar för komplimanget). Problemet är att även mediokra och nyautbildade nationalekonomer behövet veta detta. Det är därför det behövs en ny kursplan för nationalekonomin en som bygger på genombrotten i empirisk mikroteori oh är öppen för att ämnet utvecklads.
Nobelpriskommittén visar sin uppskattning till denna forskning genom att under de senaste 15 åren gett nobelpriset till forskare som bidragit till den nya utvecklingen. Detta har också bidragit till att vidga priset mot en mer samhällsekonomisk utveckling. En samhällsvetenskap som lär av varandra och där flera ämnen studerar samma fenomen är bra.

Har Riksbanken skapat bolånebubblan?

Syftet med denna blogg är att sammanfatta existerande kunskap och forskning och på så sätt visa uppmärksamma den nya nationalekonomisk berättelsen som håller på att växa fram. En berättelse som allt mer finns inom ämnets huvudfåra. Jag har tänkt undvika både plåthatt och att egna egensinniga idéer. Så dyker denna tanke upp: Riksbankens penningpolitik har skapat bolånebubblan, om den nu finns.

Efter att ha läst Lars EO Svenssons utmärkta artiklar på Ekonomistas och nyhetsartiklar om Riksbankens dilemma börjar jag fundera: Sverige är en öppen ekonomi, vad händer i en sådan. Jag måste erkänna att jag inte är säker på att mitt resonemang håller. Jag uppmanar läsare att komma med konstruktiva inlägg för att hjälpa mig att utveckla frågan om våra låga investeringar och bankernas utlåning.

Sverige har sedan mitten av 1990-talet haft ett stort bytesbalansöverskott motsvarande ungefär fem procent av BNP. Bytesbalansen är skillnaden mellan vad ett land exporterar och importerar samt skillnaden mellan de räntor och löner ett land betalar och får från utlandet. Man kan också säga att bytesbalansen är skillnaden mellan det vi producerar och använder själva. Detta ger ett intressant samband, Bytesbalansen är lika med Nettosparandet.

I den enkla ekonomiska debatten blandas ofta exportöverskott samman med att ett land har stark konkurrenskraft. Detta är en missuppfattning då exportöverskottet bestäms av förhållandet mellan sparande och investeringar. Begreppet konkurrenskraft motsvaras snarare av produktivitet och BNP per capita. Ett exportöverskott kommer på sikt att urholka konkurrenskraften eftersom det innebär minskade investeringar i ny produktionsteknik.

Efter de 20 år som Sverige har haft sitt höga överskott i bytesbalansen motsvarar det sammanlagda nettosparandet ett helt års produktion, ett års BNP. Detta sparande måste ha tagit vägen någon stans, och troligast är att det på något sätt hamnat hos bankerna som inte vill ha kapital som inte ger räntor. Bankerna har därför att lånat ut sparandeöverskottet. Detta innebär att penningmängden ökar i ekonomin, och då skall det enligt teorin innebära att prisnivån ökar, det vill säga vi skall få en hög inflation. Detta har inte hänt, vilket vi måste undersökas.

Fasta investeringar som andel av BNP 1980-2012

Fasta investeringar som andel av BNP 1980-2012

Den första frågan är varför har vi ett högt nettosparande i Sverige. Det kan finnas flera förklaringar, svenskarna har börjat spara mer eller så har vi investerat mindre, antingen inom näringslivet eller i den offentliga sektorn. Svaret är mycket tydligt, vilket visas i figur 1. Det är näringslivets investeringar som minskade kraftigt under 1990-talet och de har inte återhämtat sig sedan dess. Endast 2007 och 2008 har näringslivets investeringar varit högre som andel av BNP än lägstanivån under 1980-talet, Hur kan vi förklara detta?

För att göra en lång historia kort, det har inte varit lönsamt att investera i produktion i Sverige. Företag har antingen tyckt att räntan varit för hög jämfört med avkastningen, eller så har det varit högre avkastning för investeringar i andra länder med lägre ränta. Riksbankens högräntepolitik inneburit låga investeringar i Sverige.

Den andra frågan är: varför har vi haft låg inflation under denna period, trots att penningmängden ökat genom ett stort nettosparande? En förklaring, som är viktig, är att Staten haft ett överskottsmål, vilket innebär en åtstramning av ekonomin. Tillsammans med Riksbankens högräntepolitik har detta ökat arbetslösheten i landet, vilket minskat efterfrågan och därmed inflationstrycket. Detta är bara ena sidan av myntet. Frågan om vad bankerna gjort med kraftigt ökade inlåning är kvar.

Mycket tyder på att bankernas inlåning har blivit utlåning till husköp. Vi ser en kraftig prisökning småhus, alltså en inflation. Enligt SCB:s fastighetsprisindex har priserna på småhus ökat med sex procent årligen mellan 1993 och 2013, jämfört med att konsumentprisindex ökat med 1,3 procent årligen. Detta innebär en real prisökning på fastigheter med nästan fem procent per år.

Slutsatsen är att Riksbankens högräntepolitik har varit drivande i utvecklingen av bostadsbubblan. Den höga räntan har inneburit att penningmarknaden inte varit i balans, sparandet har varit högre än investeringarna, vilket inneburit ökat kapital hos bankerna som lånat ut detta till bostäder. När Riksbanken försöker hindra en bostadsbubbla genom att bedriva en högräntepolitik är det risk att den istället underblåser bubblan.

De ekonomiskpolitiska slutsatserna är att:

1. Riksbanken måste sänka realräntan till internationell nivå, så att det blir mer lönsamt att investera i Sverige.
2. Staten och kommunerna måste öka sina investeringar för att dra igång ekonomin innan näringslivet kommer igång.
3. Överskottsmålet måste ses över, här har DN en intressant ledare.
4. Små- och medelstora företags möjligheter till att låna måste förbättras. Jag har inte skrivit någon om det i denna blogg, men problemet är dokumenterat bland annat här och här.
5. Riksbankens mål måste ses över. Det är kanske balans på penningmarknaden som skall vara målet, alltså en bytesbalans som varierar kring noll. Frågan är om det är något Riksbanken klarar av själv och om det då är ett bra mål?

Som sagt, detta är tankar som jag inte bygger så hårt på litteraturen som jag önskar. Det finns därför en risk att jag tänkt fel eller missuppfattat något. Jag ber därför läsarna att kommentera detta på ett konstruktivt sätt så att frågeställningen, sambandet mellan bytesbalansen och den kraftiga prisökningen på bostäder kan klargöras.