Hur bra det låter hur fel det är

Angela Merkel pratar om ”die Swäbishe hausfrau”, Magdalena Andersson om att man inte skall låna för att sänka skatten. Olie Rehn säger att vi inte skall skuldsätta framtida generationer. Alla är inteligenta människor, men ändå blir det så fel när de pratar statsbudget. De flesta av alla dessa felslut beror på att man lockas dra en falsk analogi mellan ett hushålls ekonomi och samhällets.

Varje Svabisk husmor vet att när intäkterna minskar så måste man minska utgifterna och spara. Problemet är att om alla gör det minskar efterfrågan totalt och då blir husmorns man arbetslös och inkomsterna i familjen minskar ännu mer. Tack vare arbetslöshetstödet så kan kan familjen överleva, samtidigt som efterfrågan inte störtdyker. Ännu bättre hade det varit om någon skulle kunna kompensera den minskade efterfrågan med att öka sin. Denna någon brukar vara staten. Staten är den enda som kan öka sina utgifter trots låg efterfrågan. Detta på grund av att staten har möjligheten att låna från sin egen bank, i egen valuta, centralbanken eller Riksbanken. Det är inte alltid detta recept är riktigt. Det krävs att efterfrågan är låg i ekonomin som idag.

Det är dumt att låna för att sänka skatter. Det finns alltid bättre och sämre sätt att öka efterfrågan i en ekonomi. Jag börjar luta åt att jobbskatteavdragen har oavsiktligt räddat den svenska ekonomin från en högre arbetslöshet. Regeringen har fört en stram finanspolitik och arbetat på att betala av statskulden. Hade man inte sänkt skatterna hade åtstramningen i värsta fall blivit ännu hårdare. Avdraget är också fördelningspolitiskt rätt bra då det ger en relativt hög skattesänkning för låg och medelinkomsttagare, till skillnad från en höjd brytpunkt. Även om det kan finnas bättre sätt, behöver sänkt skatt inte vara ett dåligt alternativ.

Lånar vi kommer vi sätta våra barn i skuld. Detta är dubbelfeltänkt. Dels kommer låneskuldens storlek jämfört med BNP och skatteintäkterna minska om den används för att öka efterfrågan. Vinsterna av denna ökade efterfrågan kan lätt uppgå till högre värden än skulden. Detta innebär att den skuld som nästa generation får blir mindre än den vi lånade. Dels kommer både skulden och tillgången att lämnas över till nästa generation. Lånar jag staten pengar idag kommer min son att ärva skuldebrevet och staten kommer att betala tillbaka till honom. Det vill säga både långivare och låntagare finns i nästa generation. Detta innebär en framtida inkomstöverföring från låntagare till långivare, men ingen inkomstomfördelning mellan generationer.Det är snarare är det tvärt om. Drar vi åt för mycket nu kommer vi aldrig kunna ta tillbaka den tillväxt som går förlorad och då får kommande generationer lägre levnadsstandard.

I detta sammanhang brukar man också nämna det som kallas Ricardo ekvivalensen. Den innebär att om skatterna höjs, kommer medborgarna att misstänka att skatterna kommer att höjas i framtiden och öka sitt sparande lika mycket som staten lånar. Detta kan mycket väl vara riktigt, men det finns få empiriska belägg. De empiriska belägg som finns pekar snarare åt andra hållet. Experiment visar att människans tidbild är relativt kortsiktig, oftast något år.  Experiment visar också att människan har dålig impulskontroll. När pengarna finns på bankkontot är det frestande att ta ut dem och köpa en ny spelkonsol eller bil. Detta tyder på att sparandet inte kommer öka så mycket att den expansiva finanspolitiken blir ineffektiv.

Bara för att ett ekonomiskt resonemang låter rimligt behöver det inte vara riktigt. Analogin mellan ett hushålls ekonomi och nationen är frestande, men den är ändå felaktig. När någon gör en sådan jämförelse, vet de inte vad de talar om eller gör de ett demagogiskt trick för att argumentera för något som inte har med ekonomi att göra. Även om resonemangen är logiska och förs inom ekonomiska modeller är det viktigt att fråga om de är empiriskt belagda och vilka de viktiga antaganden är för att få resultaten.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *