Vad är det för fel på nationalekonomin?

Jag har begått samma synd som de flesta nationalekonomer. Jag har varit totalt ointresserad av pengar och den finansiella sidan av ekonomin.Till mitt försvar kan jag säga att jag sysslat med delar av ekonomin där finans- och banksektorn visserligen påverkar utvecklingen, men inte så att min bristande kunskap har gjort att jag missförstått händelseförloppen allt för mycket.

Makroekonomin har fått problem när den inte tar hänsyn till bank- och finanssektorn. Mycket tyder på att ointresset av att förstå de finansiella sektorerna gjorde det omöjligt att förstå händelseförloppet under nuvarande krisen. I de makroekonomiska modellerna som utvecklats under de senaste 20 åren har banksektorns roll reducerats till en detaljist som låna in och lånar ut pengar.

En riktigare syn på en bank är att likna den vid ett sedeltryckeri. När en bank lånar ut pengar så skapar den nya. Det finns inga insatta pengar som motsvarar utlåningen, som jämförelsen med en detaljist för tankarna till. Banksektorns möjlighet att skapa pengar har en stor destabiliserande effekt på ekonomin, och kommer leda till finanskriser med jämna mellanrum. Denna insikt är inte ny. Äldre makroekonomiska forskare som Knut Wicksell, Irving Fischer, Milton Friedman och John M. Keynes hade denna kunskap som en central del i sina teorier. Problemet är att denna kunskap med åren har hamnat i ämnets periferi.

Utvecklingen började på 1960-talet då teorin om effektiva marknader formades. Teorin bygger strikt på den nationalekonomiska mikroteorin och menar att finansmarknaden är stabil och ger inte upphov till kriser då priset på tillgångar alltid är rätt. Nästa steg var att i början av 1990-talet börja att använda mikroteorin som grund för makroteorin.

Den moderna, Arrow–Debreuska, mikroteorin visar att det finns ett jämviktsläge i ekonomin som är stabilt. Teorin säger vidare att ekonomin alltid kommer att finnas i detta jämviktsläge. För att detta skall uppfyllas görs antagande om att individen handlar utan inverkan av andra individer och gör sitt konsumtionsval utifrån samtliga möjliga val idag, igår och imorgon. Den ekonomiska människan är en asocial synsk varelse. Lättar vi på dessa antaganden så är det inte säkert att det finns ett jämviksläge och inte heller vilket som ekonomin hamnar i, om den hamnar i något.

Mikroteorins brister behöver inte vara förödande om de används försiktigt och kombineras med insikter som bygger på kunskap och data. Problemen uppkommer när den ensam läggs som grund för tillämpad nationalekonomi.

Iden om makroekonomins mikrofundament är ett sådant misstag. Slutsatsen av iden är att ekonomin alltid befinner sig i jämnvikt och är effektiv. Det finns inga konjunkturer som skapas av det ekonomiska systemet i sig, utan detta beror på externa chocker, oftast av politisk natur. Slutsatsen blir den regelstyrda ekonomiska politiken som vi haft sedan 1990-talet, och att finanssektorns speciella egenskaper negligerats.

Bristerna i den makroekonomiska modellen har med rätta fått stor uppmärksamhet i sökandet efter förståelse för krisen och dess orsaker. Den kunskap som behövs finns dock i tidigare generationers forskning, även om den behövs anpassas till dagens situation. Däremot saknar makroteorins mikrofundament förankring i människors beteende och samhällets utveckling.

Det som jag uppfattar som de största bristerna i mikroteorin är att den saknar dynamik och en realistisk teori för hur människor formar sina preferenser och hur det påverkar deras beteende. Kunskap om detta finns. Inom beteendekonomi har empiriska studier lett till teorier som kan förklara finansmarknadens flockbeteende. Inom den evolutionära ekonomin finns studier och teorier om samhällets dynamiska utveckling. Dessa kan ligga till grund för en utveckling av mikroteorin. I detta sammanhang kan det också vara viktigt att tänka på att samhäll är ett komplext system som inte alltid är lämpad för den stilistiska matematik som används idagens nationalekonmi. Inom andra vetenskapsområden som arbetar med komplexa och dynamiska system använder man mycker mer simuleringar. Detta kan vara en möjlig framkomlig väg för nationalekonomin.

Makroekonomins brister har lett till stora kostnader för världsekonomin. Teorin kan rättas till, men om mikroteorin inte utvecklas kommer samma misstag att göras om. Därför är det mikroteorin som måste ha den största vetenskapliga prioriteten medan makroteorin måste prioriteras i policyutvecklingen.

2 reaktion på “Vad är det för fel på nationalekonomin?

  1. tobychev

    Som oinvigd har homo economicus alltid tet sig som en fullständigt orimlig beskrivning av den ekonomiska atomen (dvs den enskilda människan). Hur gick det egentligen till när denna beskrivning som möjligen kan approximera en företagsledning blev tagen som en beskrivning av enskilda individer?

    En mer teknisk fråga är hur makroekonomin härleds ur mikroekonomin, är det genom metoder som påmminer om kopplingen mellan statistisk fysik och termodynamik?

    Slutligen så förstår jag verkligen inte varför nationalekonomer håller på med detaljerade ab initio simuleringar av hela länder, eller i varje fall städer: 1 miljon individuella invånare är inte utmanande på moderna superdatorer, och inte orimligt på någon molntjänst inom de (som jag föreställer mig stora) budgetramar som en nationalekonomisk institution kan äska om.

    Svara
    1. denarga Inläggsförfattare

      Du har rätt i mycket. Det är därför som modern beteendeekonomisk forskning är så spännande. Den har fått mig att tycka nationalekonomi är kyl igen.
      Angående mikrosimulering så finns det flera projekt som arbetar med det. Det är en lovande forskning, men modellerna har visat sig mycket mer komplicerade än metrologiska- och klimatmodeller.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *