Ekonomisk politik i Finland, ett hot mot landets framtid.

Den finska regeringen med Centerpartiet, Samlingspartiet och Sannfinländarna, vill sänka löner och förmåner för de som har det sämst. Jag tycker det är moraliskt fel, men ännu värre ekonomiskt fel.

Finland har varit i depression sedan flera år och tillväxten har varit noll. Obefintlig tillväxt är Finlands stora problem och det är det som regeringen borde fokusera på. Orsaken är främst den låga aggregerade efterfrågan inom EU, men även en …självförvållad låg efterfrågan på grund av de åtstramningar som tidigare regeringar gjort. Lösningen är att öka den inhemska efterfrågan genom ökade offentliga investeringar och konsumtion.

Investeringarna skapar förutsättningar för framtiden och den offentliga konsumtionen skapar arbetstillfällen. På så sätt kommer tillväxten tillbaka.

Den andra orsaken är strukturell och innebär ett allt för stort beroende av storföretag inom skogen och, tidigare, Nokia. Detta påminner om Sverige på 80-talet. Att lämna detta tar tid och sänkta löner och statlig lönepolitik är inte lösningen. (Jag får lite 80-tals vibbar av de förslag jag läst.) Problemet med näringsstrukturen löses med långsiktig näringspolitik. Det finns intressanta ljusglimtar inom spelindustri. Jag hoppas också att Nokias minskade grepp om tekniksektorn innebär att kreativiteten hos dess ingenjörer kan släppas loss på många andra företag.

Någon kanske invänder att detta innebär ökade skulder för staten. På sikt kommer tillväxten att minska skuldens andel av BNP, men på kort sikt kommer den att öka. En ökad skuldandel kommer dock också ske med dagens politik. Åtstramningarna kommer leda till ökad arbetslöshet vilket ökar statens utgifter och minskar BNP. Min prognos är att den finska depressionen kommer fortsätta flera år till och att staten skulder kommer öka. Alternativet är att många finländare kommer lämnas utan försörjning och tvingas emigrera.

För övrigt undrar jag vad Sannfinländarna fått i utbyte för att bryta alla sina vallöften?

Ricardoekvivalensen

Trots att David Ricardo redan på början av 1800-talet inte var övertygad av att idén var riktig så har ricardoekvivalensen fått ett uppsving under de senaste 40 åren. Robert J. Barro introducerade den vid mitten av 1970-talet som en del i ett allmänt ifrågasättande av den då existerande Keynesianska ekonomiska politiken.  Idén är en viktigt beståndsdel i den så kallade nyklassiska makroekonomin som bygger på rationella förväntningar. Det är den idétradition som de senaste 25 årens misslyckade ekonomiska politik bygger på.

Idén går i korthet ut på att individerna i ett samhälla beter sig rationellt. Detta innebär enligt idéns förespråkare att när staten lånar pengar för en expansiv finanspolitik kommer individer och företag att spara motsvarande mängd för att kunna betala de skatter som måste till för att betala tillbaka lånen.

Dagens diskussion om ”krona för krona” och ”samla i ladorna” är i stort variationer på samma tema. Problemet är att idén saknar teoretisk- och empirisk underlag. Det går också på goda grunder ifrågasätta om individernas beteende i idén är rationella.

Teoretiskt finns det motsägelser inom idén. Den förutsätter en kapitalmarknad som fungerar enligt modellen för fullständig konkurrens med rätt satta räntor, även på framtida avkastning. Detta antagande ställer till problem med andra delar, till exempel livsinkomsthypotesen. Idén antar också bort vissa viktiga faktorer som befolkningstillväxt och tillväxt. Båda dessa faktorer innebär att skuldbördan på individen kommer att minska och därmed behöver den inte spara lika mycket. Jag skall visa lite på det senare när jag visar hur alternativa rationella individer kan upphäva slutsatserna.

Empiriskt är det svårt att hitta några bevis för att idén håller. Barro menar själv att han funnit belägg för dess existens i tiden efter första världskriget. Andra forskare, som Lawrence Summers, har studerat senare tiders ekonomi och finner inga belägg där. Ett annat sätt att empiriskt vederlägga idén är att konstatera att det finns få statskulder som någonsin amorterats av till noll. Statskulder brukar för det mesta betalas av med hjälp av tillväxt och inflation.

Studier har också gjorts inom den beteendevetenskapliga forskningen. Dessa studier stödjer inte heller idén. Tvärt om visar de att mänskan har en kort framförhållning i ekonomiska frågor. Detta resultat ger stöd åt uppfattningen att finanspolitiken kan spela stor roll.

Jag skall avsluta med att visa hur känslig idén är för användarens egna värderingar och preferenser. Anta att en rationell individ tror att en finanspolitisk expansion måste betalas av höjda skatter i framtiden. Låt oss också antal att individen vet att den expansiva finanspolitiken sker för att öka aktiviteten i ekonomin och därmed öka tillväxten och därmed individens inkomster. Är det då rationellt att spara? Knappast. En rationell individ kommer att bete sig som om den framtida skattehöjning inte kommer att ske. Tack vara detta beteende kan individen då också slippa den skattehöjningen då tillväxten minskar skulden istället. Men det var inte detta resultat som Barro ville ha.

Slutsatsen är att i en ekonomi med hög arbetslöshet och låg inflation finns det ingen risk för att en finansiell expansion skall tränga undan privata investeringar och konsumtion.